Veterinärens ansvar för felbehandling 

I min verksamhet med huvudinriktning på hästjuridik, kommer jag ofta i kontakt med situationer där veterinärer påstås ha felbehandlat en häst. Jag skall nu beskriva vad som gäller beträffande veterinärers ansvar och redovisa ett konkret ärende.

Veterinärernas ansvar

Veterinärernas juridiska ansvar för sitt handlande har två sidor, en straffrättslig och en skadeståndsrättslig. Det straffrättsliga ansvaret hör inte ihop med att han i sitt yrke skulle begå brott i vanlig mening. Hans ansvar är i stället betingat av att han fått en legitimation såsom en bekräftelse på sin kompetens och att denna legitimation är en förutsättning för att han skall kunna utöva sitt yrke. Samhället kan därför dra in legitimationen om veterinären visar att han inte längre är lämplig för sitt arbete.

För bedömningen av eventuella fel i veterinärernas handlande, både de offentligt anställda och de som arbetar i den privata sektorn, finns särskilda regler och ett särskilt förfarande. Den veterinära ansvarsnämnden har exempelvis till uppgift att bestämma disciplinpåföljd på grund av en veterinärs felaktiga utövande av sitt yrke.

Veterinärernas arbetsuppgifter är ofta svåra och riskbetonade

Det förekommer emellanåt i min verksamhet att jag erhåller i uppdrag att hjälpa en hästägare att försöka erhålla skadestånd från en veterinär som uppfattats som försumlig eller vårdslös. Detta är oftast en mycket grannlaga och svår uppgift. Veterinärernas arbetsuppgifter är ofta svåra och riskbetonade. Hästar lyder inte alltid och har naturligtvis svårt att hålla sig stilla, särskilt när det gör ont. Ibland kan brådskande operativa ingrepp behöva företagas under besvärliga förhållanden och med för ändamålet kanske inte den absolut rätta utrustningen.

Operation av Birkelandsfraktur

För många år sedan skulle en veterinärinrättning utföra en förhållandevis okomplicerad operation avseende en s k "Birkelandsfraktur". Hästen sövdes och kastades och operationen påbörjades. Därvid bröts ett skalpellblad av och fastnade i hästens led. Vid försök att pilla ut skalpellbladet bröts också ett andra skalpellblad av och blev kvar i hästens led. I detta läge kunde hästen inte längre vara sövd utan hästen fick tagas upp för att senare åter sövas och ett tredje skalpellblad bröts då av inne i leden. Detta låter osannolikt men har faktiskt hänt. Hästen erhöll naturligtvis skador av det som skedde och det rörde sig om en förhållandevis dyrbar travhäst som aldrig mer kunde komma till start. Hästägaren stämde veterinärinrättningen och erbjöds så småningom en efter omständigheterna anständig förlikningssumma. Hästägaren avböjde förlikning och förlorade sedan målet i domstolarna med påföljd att han inte bara förlorade värdet av hästen utan även fick svara för sina egna och motpartens rättegångskostnader.

Med detta exempel, som naturligtvis var mer komplicerat än vad som framgår av denna kortfattade beskrivning, vill jag påpeka att det är utomordentligt svårt att erhålla ersättning på grund av s k felbehandlingar.